Idag är dagen innan imorgon. 
Imorgon är det alla hjärtans dag.

Imorgon är det exakt ett år sedan jag flyttade till Canada och ÄNTLIGEN kunde få vara tillsammans med min fina, efter flera månaders väntan.
För ett år sedan så var jag så lycklig över mitt val och vad som skulle ske. Känslan när jag såg honom på flygplatsen och vi tillsammans åkte hem till VÅR lägenhet, den är oslagbar.

Nu har det gått ett år och han befinner sig i Los Angeles och jag är här.

Det känns riktigt jävla jobbigt.

Nu är vi tillbaka på ruta ett och det gör så ont.
Jag är ganska bra på att dölja mina känslor och man blir "van" efter ett tag, men just idag så känner jag bara att saknaden är så ENORM.
Imorgon kommer nog inte vara en rolig dag. Inte för att det är alla hjärtans, även om det hade varit mysigt att fira, utan för att det ett år sedan vi började vårt riktiga liv tillsammans.   

Nu är det många mil mellan oss och jag spyr.  Jag spyr över alla gränser, över människor som inte förstår, över AVSTÅNDET. 


Världens sämsta bild. Men där står jag, framför VÅR dörr. Vår älskade lägenhet som vi bodde i TILLSAMMANS.
Åh. Och där är vårt fönster. ALLTSÅ. Bajs.